Igår var jag till vetrinären och hämtade urnan med
Ruts aska i.

Älskade Ruta Tutan!
Du fattas oss så oerhört mycket och saknade är
enorm....
Du lämnade oss allt för tidigt och lämnade ett
allt för stort tomrum efter dig.





När det känns som jobbigast brukar jag tänka på vad
minsta sonen som då var 4år  sa till mig.
Det var en dag då vi var ute och gick, helt plötsligt utan förvaring
så började det ös regna.
Jag muttrade väl nått surt om det tröttsamma reget, då sonen säger till mig
- men mamma, det är ju Rutan som sitter i himmlen och dregglar på oss!!

Det ligger väl nått i det han säger....

Hon är på ett bättre ställe nu, där hon inte har ont...

Rut, du kommer alltid att finnas med oss!